Hon är ju jättesöt! Edith. Efter marknaderna har jag tagit det mer lugnt med både Pennspår och uppkoppling på nätet. Försöker passa på att ta hand om hemmet familjen och mig själv lite. Men snart hör jag av mig igen. Ha det bra!

Idag var det julmarknad i Lillpite. Det gick bra med försäljningen och man träffade mycket trevliga människor. Nu är jag trött, det blir en intensiv vecka med Julmarknad även nästa helg. Då, på Hägnans Friluftsmuseum i Luleå gammelstad.
Och nu på torsdag 1/12 ska jag stå på Sparbanken i Piteå och sälja mina Pennspår.
Igår förberedde jag en massa. Skulle bla. göra en del inköp i stan, så vi passade på att ha en familjedejt när killarna kom från hockeyträningen. Jag tror det är andra gången i Tildes treåriga liv som hon går på cafe. Det var mysigt!
Men nu ska jag vila, god natt!

Det har blivit lite målning, men än är bilden inte klar.

I helgen har det varit hockeycup. Fördelen med att det är så ofta är ju att det inte blir så nervöst eller jätteviktigt hur mycket mål det blir. Nästa helg finns det en ny chans att vinna. Snart kanske vi kan åka skridskor på viken här hemma, för det är ju inte alltid öppet för allmänheten att åka i ishallarna. Tur att herr herre är bra på att lära ut trix, själv är man ingen stjärna på skridskor.

...och sen sist har snön kommit. Bjurholmshönsen är ute ändå. Men de protesterar inte lika vilt om man tar upp dem. Det kan ju vara skönt att sitta med tassarna i knät på matte en stund, faktiskt...

Tjeephes, lappgetsbocken äter hö. Det har kommit lite mer snö nu.
En annan dag ska jag skriva mer :) god natt

oj vad trött jag var ikväll. Sitter i sängen och ska sova tidigt. Det känns skönt med hösten, men man blir ju så trött av mörkret.
Jag har börjat förbereda mer för julmarknader och kolla runt på allt jag har och vad jag behöver beställa. Har målat lite på en ny julbild och sålt lite almanackor i veckan. Men det bästa är att jag har börjat göra lite ayurvedabehandlingar på folk senaste tiden. Mest har jag gjort marmabehandlingen men så fort det ges tillfälle ska jag göra Shiddamassage också. Den är mer kraftfull och kräver mycket mer av mig som ger den så det får bli en annan gång. Marma räcker gott nu, den känns lugn och skön och doftoljorna som används på den som får behandling påverkar ju mig själv också, så jag har känt mig så lugn och förnöjsam hela veckan.
Nå, man ska väl sova då.. jag har börjat uppskatta att gå och lägga mig löjligt tidigt. Så skönt!
Men jag fuskar. Med mig i sängen har jag en bok... Om Tiveden, visste inte om den där stora urskogen i södra Sverige.. Det är som att läsa en godnattsaga för sig själv, om en stor skog att bara drömma sig bort i., perfekt!
... Men tomten han gick i snöstormen med sin lykta och frös, tills han hittade ett skönt kryp in...
(Fast bilden är inte klar, så snöstormen syns inte)
God natt!

Idag har jag slagit ner stolparna till en ny vinterhage åt getterna. Äntligen! Så skönt när det är klart. Jag hade planerat att göra det tidigare, men kroppen sa ifrån. Jag var tvungen att vila förra helgen.
Så här i slutet innan vintern tar jag upp det sista ur landet. Jag vill inte ta in potatisen och det innan det blivit tillräckligt kallt nere i källaren.
Men det har varit en blid höst. För bara en vecka sedan plockade jag in lite lingon och mer blåbär. Jag trodde inte det skulle finnas blåbär kvar nu. Men de är nog lite vattnigare än de jag plockat tidigare. Det är skönt i alla fall att få vara ute. Jag har ju den förmånen i mitt jobb också, att vi är ute vissa dagar...
Att bara få vara ute i skogen ger ju liv åt fantasin också, nya bilder och berättelser skymtar fram i höstvinden.
Jag hade ju tänkt sina av getterna också nu. Började så smått redan vid höstmarknaden att minska på mjölkandet. Men just då blev ju mjölken så förskräckligt god. De äter ju mest hö nu. Så jag kunde inte riktigt skuta helt. Nu tar jag några dl från Gullie varje dag. Då har åtminstone barnen till frukosten. Men jag gör ingen ost längre och Julia har jag slutat mjölka helt. De måste ju få vila nu i vinter lite, innan det kommer nya killingar. De har nu gått med bocken snart en månad.
En eftermiddag gick jag och Tilde ner för att tömma båten. Grannen och hennes hund följde också med. Det blåste och var hastigt i luften, men när vi kom ner till viken så låg den stilla. Vi kunde inte låta bli att ta en liten roddtur ändå, med båda hundarna. Kanske blev det årets sista? Vi drog upp båten ordentligt och vände den upp och ner.
Inte känns det som vinter än, de senaste dagarna har varit då ljumma och fina. Men snart känner jag mig nog redo för vintern, bara några stolpar som ska bäras ner i höladan så...
...sen ska jag försöka sälja mer av mina almanackor och Vintersagor, det är inte långt mellan att ta in hässjor och att börja förbereda för julmarknader, det är en skön tid ... särskilt om man har yllesockar :)
Ha det gott och glöm inte mössan!

Det har varit en händelserik vecka här på gården. Samtidigt som vi haft det ganska lugnt och gjort tidiga kvällar. Hösten gör sig påmind. Det har varit både dimma och höststorm, ösregn och skön höstsol.
Mör efter ett besök hos naprapaten, men det gav bra resultat. Hoppas den här veckan blir lika bra :)

Makalöst vacker och rolig poesi!

Jag skrattar och ryser, det är så vackert och så rått. Om än den finska klangen inte passar för melodifestivaler och komersiell musik, så rör den sig förundransvärt gaciös och taktfull i runometerns dans och vågor. Jag har låtit mig förföras i Kalevalas böljande dikter,om gudar, hjältar och kanaljer, vissa allt på samma gång.

Jag som inte tyckte om finskan. Men nu kan jag inte låta bli att tycka om den. Finskan dialekten/brytningen alltså, jag kan inte det där om hur finlandssvenska låter och vad som är skillnaden. Men ett vet jag, när Birgitta Ulfsson läser ur Kalevala blir det musik för mina sinnen.

SR Sveriges Radio har gratis uppläsning på olika utvalda romaner och noveller. Radioföljetången kallas det, där finns följetånger med alltifrån 2 - 30 avsnitt. Men de ligger bara ute en viss tid. Vill du höra utvalda delar av Kalevala, finlands riksepos läsas upp av Birgitta Ulfsson ska du klicka >>> HÄR <<< Efter en inledning på 3,44 min börjar själva sångerna. Det är bara 5 avsnitt, så man kan hinna höra dem när man vill, fram till 26/9 då den slutar vara tillgänglig.

Nu föräras denna teckning ur min saga "Trollguldet" att få illustrera runometerns dans i Kalevala. Ha en bra dag!

>>Det finns så mycket störrre och viktigare saker, jag vet! Men en del tankar åtekommer, ändå<<

Lyckade människor ångrar visst ingenting. Jag har länge funderat över det där. När jag var yngre ångrade jag mig ofta även om jag var väldigt eftertänksam och försiktig innan jag stängde några dörrar bakom mig, men man måste ju alltid gå frammåt för att det ska bli ett liv. Jag var alltid osäker på om jag gick på rätt väg, om det var den bästa för mig.. Jag ångrade bittert om jag gjort något dumt eller hamnat i en mindre rolig situation.

Inte var jag så gammal när jag såg en exlusiv intervju med Madonna (kanske tidigt 90-tal). Det var en vändningstid för henne när hon ville framställas som mer vuxen och var förbi tiden med tex. "Virgin". Hon var så noga med att vinklar och frågor skulle vara rätt innan hon gick med på att intervjuas. När journalisten frågade om hon ångrade något i sitt liv svarade Madonna raskt, Nej! Jag blev jätteförvånad, och fick vända hela mitt tankesätt för att förstå hur hon inte kunde ångra något av allt hon gjort, som hela världen sett. Här måste tilläggas att jag fascineras av den kvinnan även om jag inte vill vara som henne.

Hur kunde hon inte ångra något? Jag har alltid skämts för sånt jag gör och hon var ju då så mycket mer synlig. Kanske var det en PRgrej tänkte jag.. Att hon skulle förminska sig själv som artist om hon offeciellt ångrade något? Alla sunda människor måste ju ångra något?...

Fast ju mer jag har tänkt på det och under åren också försökt förlika mig med att jag alltid kommer göra skämmiga saker eller dåliga val, så har jag insett att det kanske behövs för erfarenheten och att det är viktigt att hamna i de där dåliga situationerna. Ibland känns det onödigt dumt eller utdraget, men då kanske det är för att man ska hinna betänka sin situation, ELLER att man ska vara i den så länge att man faktiskt tvingas göra något åt det! För vi har ju alltid val, även om kanske de flesta av oss drar oss för att ta till radikala lösningar. Och att de dåliga erfarenheterna gör oss mer medmänskliga.

Jag har hört fler "märkvärdiga" människor som inte ångrar något i sitt liv. "Det har gjort mig till den jag är.." säger de glatt. Det verkar sorglöst och eftersträvansvärt. Kanske krävs det för att man ska bli så där stark och självsäker och framgångsrik på olika sätt. ..."alltid följa sitt hjärta..." hur vet man vad som är en sund känsla eller bara en längtansfull nyck?

Jag vet minsann inte om jag gjort rätt val i livet. Redan i sjuan fick jag beslutsångest när jag fick veta att man skulle välja en utbildning efter nian. Jag ville bli allt, inte stänga dörrar för några möjligheter och jag har fortfarande inte bestämt mig helt... Däremot insåg jag långt senare att det inte ska vara så himla viktigt. Vaddå "Vad vill jag bli?" Varför var det ingen som frågade efter vad man redan är? Jag är ju något i allafall!

Sen kan man ju ångra saker man gjort. Det gör ont ibland, att inse hur dumt man betett sig, men där har jag lärt mig att man så snabbt som möjligt måste försöka förlåta sig själv. Det är verkligen jättesvårt, men man måste för att kunna bli lättare och göra bättre ifrån sig i fortsättningen. Oförlåtna synder tynger och smutsar sinnet och dagarna, man blir oklar, det leder till fler misstag.

..Sen är det sånt man ångrar att man inte gjort. Där man är så furnuftig så att man inte gör de där lustiga infallen, kanske i rädsla för att man ska ångra sig senare? av lättja? av blygsel? eller att det känns befängt att ens prova?... Där har vi ett par saker jag tänkte berätta att jag ångrar. Det ena är att jag inte skickade en teckning till Ivar. Och det andra är en sån löjlig sak som att jag hade velat träffa Astrid Lindgren innan hon dog. Jag visste att det var något stort som man skulle gå miste om! Även om jag kan vara blyg så vågar jag ta upp luren och ringa det där telefonsamtalet som behövs, det har gjort att jag känt att jag kan styra mitt eget öde. Jag tänkte på det nåt år innan hon dog. Jag insåg att jag måste träffa henne, jag har nog inte chansen så länge till... och så var det försent.. Hur kunde det bli så? Det var bara det att hon berättar så det känns djupt ner i hjärtat. Tänk så många hon berör, precis som mej. Jag uppskattar hennes verk lika mycket nu som när jag var liten och det har säkert påverkat mig mer än man kan ana.. Det är förunderligt ändå att jag kan höra hennes röst från barnkammaren om kvällarna, när hon läser ur sina böcker tills mina barn somnar. Vilken människa hon var! och är????.. om man hade fått träffa henne i verkliga livet kanske hon hade kunnat smitta av sig ett litet, litet uns av sin rikedom till min lilla hjärna....

Ivar. Pappas morbror blev sjuk, han bodde i trollhättan, över 150 mil från sitt hemställe. Jag tyckte om Ivar, han hälsade på hos farmor när jag var liten. Han var så lik sin far när man ser på nåt gammalt foto. Långa och kraftiga med vitt hår och ett brett vänligt ansikte. Han hade förstås också växt upp på Lillberget, som jag. De flyttade dit (till sin farfars gård) 1945, som jag skrev om i inlägget "Mjölkarvet". Ivar tyckte mycket om arbetshästar. De hade väl haft det när han var ung och bodde på gården. Jag tror till och med han brukade åka och titta på hästar där nere i södra sverige, även om han aldrig ägde någon sen han flyttade (när han träffade sin fru). Så jag minns att han ringde till pappa då, i slutet. Pappa jobbar ju med arbetshästar på heltid på Stall-Lillberget. Jag gick på Serie-och bildberättar-programmet på högskolan i Gävle då, och höll just på med en affisch till "Nordsvenska hästens dag" på Grans naturbruksskola i Öjebyn. Och jag minns så väl att jag tänkte att jag måste hinna skicka en av teckningarna till Ivar. Teckningar av nordsvenskar förstås, som han tyckte om. Jag ville det, och jag hade flera månader på mig. Men det blev inte av. Det var väl inget viktigt, inget han saknade heller, men jag ville bara ... 

(Bilden: min teckning på ett bleknat utkast av affischen)