höet var ju en riktig följetång i år. I alla fall här i norr. Det dröjde ända till augusti innan det gick att få in torrt hö. Mina hässjor kanske ni har läst om. De räcker inte till mina djur i åtta månader. Jo, så tröstlöst lång räknar jag att vintern är, när det kommer till hö. Utöver mitt eget, vill jag ha små balar med torrhö. För en stor rund bal skulle hinna bli dålig innan allt är uppätet. Det bästa är om jag kan lyfta dem för hand så jag får upp dem på höloftet eller bort till ladan.
Men då har jag turen att ha en far som jobbar med hästar. Och i måndags hade höet vänts och torkats på marken så det var dags att bala och köra in. Jag åkte dit och lyfte hö och nu är vintern räddad både för han och mej. Så skönt!
Viggo var också med, och min bror och hans familj. Den minsta sov i traktorn.
När jag kom upp på gården, mitt barndomshem, var pappa just på väg att leda upp tre av sina nordsvenska brukshästar till beteshagen. Dom har ganska stora rumpor så pappa syns inte på bilden.
Från vänster: Vilmar, Palt och Valtra

Palt rullar sej.