Det är en tung period för många. Kyla och djupsnö, skottning, blida och ishalka, brutna fotleder och trasiga bilar och tvättmaskiner, mjuka palsternackor och ruttna ägg ( av att de frusit och fått osynliga" sprickor), hosta och skörbjugg, eller åtminstone D-vitaminbrist..
Men jag faller inte dit. Alltså, jag kan inte bli deprimerad när jag ser hur magarna växer. Varje dag får jag träffa de här getdamerna och längta efter de små som snart ska komma till världen. Varje dag får jag räkna in hönsen och se hur kycklingarna växer. Och varje dag får jag läsa sagor för mina barn och krama dem. (Det bästa)
Visst får man stålsätta sig för den här månaden, men jag kan inte tycka att det är så hemskt. När man ständigt blir påmind om nya små liv, känns våren plötsligt inte så långt bort ändå. Nu får ena geten komma in på kvällarna så de båda har gott om egenplats. Det är mysigt att ta in henne och hon vet precis vart hon ska. Hon går både till och från hagen helt själv. Jag går före och öppnar. Det är ingen vits med att smita i den här djupsnön ;)