Jag frös, men ute var det varmt. Jag satte mig i solen mot laduväggen. Genast kom hönsen rännande och gjorde mig sällskap. Jag tog ut en liten pall och satte mig med skissblocket.
Nej, jag skulle inte teckna hönor, jag höll på att skriva om en flicka och hennes morfar (När Tildes mamma blev sjuk). Den sagan har stått stilla ganska länge, men så kom jag igång igen. De skulle ut och fiska. I sagan heter flickan Tilde, men jag kanske ska byta namn på henne. Från början var det en pojke som hette Kalle, men jag ville ha en flicka. Nu har jag skrivit ganska långt, jag vet inte om det är så bra eller så värst rolig läsning. Det går liksom i lugn takt hela tiden och det är mycket iakttagelser av det vardagliga runt omkring dem. Jag har upptäckt att flickan är helt insnöad på djur, hon ser dem överallt. Kråkor som kraxar, kor i en hage, en katt i diket och en groda på grusgången... också har hon en egen, osynlig hund som heter Svipp. För hon vill så gärna ha en hund som den i Bullerbyn. Jag antar att flickan (som heterTilde) är ganska lik mig när jag var liten. Kanske inte helt medvetet av mig från början. Det bara händer. Det är därför jag vill fortsätta skriva trots att jag inte vet om det blir bra. Jag vill helt enkelt veta vad som ska hända sen. Det vet jag ju inte på förhand... Eller vilka karaktärer som ska dyka upp. Det är som en dröm som man bara kan fortsätta drömma för att se hur det går. Just nu knackar Tilde på hos en tant som heter Beda. Hon har bara hunnit sticka näsan utanför dörren, så det ska bli spännande att se vad hon är för en och vad hon har att säga. Jag tror att Beda är en snäll liten tant. Än så länge vet man bara att hon har en liten trädgård med jordgubbsplantor och en liten röd stuga med farstukvist, och roliga små snickerifigurer här och där.. Och förstås, en katt som ligger och spinner på bron..