Ibland så måste man bara klottra lite. Inte tänka ut nåt fint utan bara klottra det som faller en in.. Jo, det här blev ju blommor på något sätt.. men sidorna innan är ju fulla av totalt hjärndött klotter. Jag försöker att verkligen inte tänka så mycket. Vara allt annat än mindfull alltså.. Först blir det bara text. Sen blir det fula bilder.. sen blir det andra fula bilder som faktiskt har någon slags form ändå.. som den där fula badbruden till exempel.
Efter månader och år av improduktivitet i ämnet får man ha tålamod. Det tar några sidor av ett block innan det ens blir fula figurer.. sen får man harva på tills man nåt en bättre fas.. Tips: Ge de fula lite kärlek så blir det finare med tiden- tålamod...
De två översta bilderna är från idag. De andra är två dagar sedan... När man inte vet var man ska börja, låt pennan gå. Tillslut kommer det nåt roligt.

Trött och med bister uppsyn satt jag vid skrivbordet och skrev några få ord i en anteckningsbok när jag plötsligt fick syn på den buttra kvinnan i den släckta dataskärmen alldeles brevid mig. Att skärmen är svart, dämpar ju alla små detaljer som en vanlig spegel gärna visar upp. Kanske var det denna förenklade reflektion av ansiktet som lockade mig att omedelbart bläddra till en tom sida och börja dra ytterlinjerna av profilen. .. sedan ögonbågar.. Bara fylla på, inte sudda. Hakan fick jag dock göra om för om man ritar en bild men ser på en vertikalt stående skärm på ett horisontellt liggande papper, blir man alltid lite besviken när man sedan lyfter upp pappret vertikalt för att beskåda resultatet. Det bästa vore väl att rita på ett lutande ritbord, så vinkeln mellan öga och papper blir mer rättvisande än när övre delen av pppret ligger längre ifrån ögat. Jag försöker förgäves fota den vinkeln jag själv ser när jag skissar. Men kameran är inte mitt öga. Jag visar några olika foton av teckningen eftersom att vinkeln jag fotar i också påverkar hur teckningen verkar se ut. Allt ligger som bekant i betraktarens (i detta fall kamerans-dataskärmens- och så småningom ditt) öga. Tipset den här gången är alltså att inte göra som jag- använd ritbord :)

Idag vaknade jag upp tidigt och ville omedelbart påbörja en grej. Jag skulle blanda äggtempera av vad jag kunde hitta i köket. Tog kakao, gurkmeja, muskot och paprikapulver, rödbeta och så försökte jag göra en blå färg, men den har inte utvecklats än så jag fuskade med det blå, vi tog en färgtub. Ute i ladugården har jag köpt på mig lite virke och en extra bred planka som jag sågade i lagom stora bitar. Sen hamrade jag ut en liten skåra som skulle rama in målningen. Till det använde jag ett stämjärn. Ett stämjärn!! Jag har äntligen köpt det. Det är något jag alltid velat ha. Så kul! Men jag har inte tid att mäta och göra rakt, allt tar ändå så mycket längre tid än vad det gör i tanken. Nu skulle vi dyka på detta experiment jag och dottern. Alla pigment blandades med olja och vi målade minst lika mycket med fingertopparna som med pensel. Det var ganska svårt. Men det var kul.

Ska visa hur jag gjorde en egen variant på postlådan. Egentligen hade jag ju velat ha någon vacker rustik sak i trä, men det var mer bråttom än så; det kommer ny post imorgon och jag är utan låda. Detta blev min tredje brevlåda sedan jag flyttat hit, alltså på bara några månader(!) i förra huset hade vi postlådan som tanten hade haft, hon som bott där i 91 år.. och vi i tolv...
Jag köpte den billigaste jag såg på Bolist idag. Det var bara dom som hade öppet på en söndag. Jag köpte där även en rulle vit dekorplast. Jag gillar ju inte plast, men jag kan ju inte bara ha en vanlig brevlåda heller??.. Ingen idé att göra nån större insats heller när det verkar vara en så frekvent åtgång på postlådor här i skogsparadiset. Det var så att den första som stod här när jag flyttade in i våras hade lite trasigt lock. Tillslut flög det av en gång för alla och posten blev blöt. Jag hittade en finare variant i fuset. Det var ett litet vitmålat plank i trä, med siffrorna påmålade och en fastskruvad postlåda. Allt uppbyggt på två 45? ben. Jag tog den på skottkärran ner till vägen och satte fast den i ett par väl förankrade rör i marken. Men så här om dagen såg jag att postlådan gått sönder och trillat ner på marken, halva planket hade flugit minst tio meter bortåt skogsdiket. Ett tämligen makabert öde syntes ha drabbat den och jag kände mig tvungen att fundera på om jag ändå inte hade några politiska fiender. Men så är nog inte fallet, även om jag (o)lustigt nog, lite senare, märkte att min trekilosslägga stod lutad mot getstaketet där neråt infarten, storsläggan som jag alltså alltid förvarar i lidret... men sen förvissade jag mig om att det var pappa som hade lånat släggan och jag tror verkligen inte att det var han som känt att han hade något otalt med varken mej eller min stackars brevlåda. Nu har jag ritat en blomma på baksidan av dekorplasten. Ovanför blomman brukar jag göra små daggdroppar eller pistiller, de får nu utgöra siffrorna. Sedan skar jag ut det med en slö tapetkniv som jag hade liggandes. Klister, klister, sen får det duga.. orkar inte mer.. eller förresten, jag var tvungen vända på siffrorna, rita av dem och skära ut dem spegelvänt så att det blir rätt sen när man sätter fast dem... borde väl dra på med nagellack eller lack för att skydda dekoren mot väder och vind. Men vem vet om regnet verkligen hinner nöta ut något innan nästa fartdåre krossar lådan eller åtminstone får locket att flyga av i vinddraget. Det är underbart att bo i ödemarken

Tidigare i höst vispade jag ihop tvål av kall getmjölk, ekologiska oljor, och bivax och lite honung. Javisst, man har kaustiksoda i också så att fettet förtvålar sig. Nu har tvålen mognat så kaustiksodan verkat färdigt med fettet så inga frätande ämnen finns kvar. Bara mjuk fin tvål, inte ens någon extra doft tillsatt. Den känns mjuk och vårdande att tvätta sig med och har en svag doft av den ekologiska olivoljan och något sötare, mjölkigare. Alla naturligt goda ämnen finns kvar i tvålen eftersom den är kallrörd. På tvålfabriker utvinner man glycerinet ur tvålen eftersom det är värdefullt att sälja vidare till kosmetika och annat. Därför är fabrikstvål uttorkande.

Familjen är ju van att jag alltid har köpt flytande tvål. Egentligen är det nog ingen som klagat, men jag tänkte att det kunde vara trevligt att ha ett flytande alternativ. Särskilt när det är så lätt att göra, direkt av en liten hård tvål och varmt vatten. Så tänk då så onödigt att betala för en massa tillfört vatten och bära hem alla dessa plastflaskor och plastrefiller i onödan. Du kanske själv skulle testa att göra egen flytande tvål på detta sätt, det går nog bra med vilken tvål som helst..
Jag river alltså tvålen med ett rivjärn i en rostfri bunke. Sen häller jag på 1,5liter kokt, varmt vatten. Jag kokar det bara för att minska risken för mikroorganismtillväxt. Det är större risk för det, ju mer vatten man tillför och förstås hur länge det står.. I några recept stod det att man skulle använda 3 liter varmt vatten och ännu mer, i ett annat recept stod det 0,5 liter, så nu testar jag detta lite mitt emellan och så får det stå drygt ett dygn innan det ska vispas ihop, ev med stavmixer? .. Hoppas det tjocknar lite när det står, för detta känns ju lite blaskigt. Nå, då kanske man kan riva i en tvål till sen annars. Vi får se..

Tillslut lär man känns sig själv och vet att ibland behöver man lämna utrymme. Det känns frustrerande när saker hänger upp sig och hinder kommer i vägen. Planeringen ändras och livets väg får fina små kurvor. Jag har försökt att inte vara så ivrig och sätta igång med allt, men än ska jag visst vänta och se vilka andra möjligheter som dyker upp. Lika bra att vila i tillit. Det blir spännande att se vad som finns bakom nästa krök, för just nu står det lite stilla. Till och med när jag tänker att jag ska måla så går det inte. Jag sänker ribban, backar, sätter ner penseln och försöker igen. Det blir i det närmaste streckgubbar. Men om jag skruvar ner ambitionen på noll och låter penseln fara som den vill? Då kanske jag lär mig något nytt ur tomrummet? Tyvärr hade jag redan målat konturerna. Nästa gång ska jag låta färgerna leka fritt i tomrummet, då kanske det blir nåt bra..

Här om dagen gjorde jag istället en tuschteckning som jag ska kopiera så att Molly får färglägga den sen. Hon tycker om såna färgläggningsbilder. Men jag längtar till att göra något mer innerligt, något som blir fint om man ändå ska hålla på... men man får väl va nöjd med det som blir...
Man måste väl få lite utrymme ibland för att få perspektiv på tillvaron och välja vad man ska fokusera på.. Inget nytt kan komma om man inte ger plats...

Jag gör lite bilder i tusch ibland. Om jag kopierar kan MollyMi färglägga dem flera gånger om. Nu har det blivit två nya. En med påsktema och en med sommardröm. Naturligtvis lämnar jag aldrig tanken på djur.

Jag har ritat lite tuschteckningar utan färg. De är lite mer avslappnad form av ritande som känns lite som att klottra. De går fortare att göra en sån teckning än en akvarell. (Även om inget jag gör går fort). Kul att leka lite med pennspåren nu när jag haft lite uppehåll. Man måste få paus, rast, tomrum, rymd för att kunna göra nåt nytt och bra..
De här ritar jag upp med blyerts, förstärker linjerna med tusch. Olika många varv av tuschpennan ger lite djup och struktur på föremålen, tex. konturer runt en varelse är alltid grövre än "inne" i figuren. Mest fint och levande blir det att tuscha med stålstift, men det är lite svårt och bökigt att ha med sig..
Jag har kopierat den ena och Tilde har färglagt..