Jag kan inte klippa gräset. För det första för att jag inte har någon gräsklippare. För det andra skulle jag köpa en, men då var örtesängen redan så utvuxen så jag började ana dess värde. Där finns kattfot, blåklocka, mängder med rölleka och ormrot, ögontröst, låsbräken mm. Bara några meter därifrån finns värdefulla växter som klotpyrola och skogsorkiden jungfru Marie nycklar.. Det ironiska i allt är att mellan dessa arter har jag en hel vildvuxen plätt med förrymda, invasiva arter som lupin, jättebalsamin, kirskål, någon stor ormbunke, spirea mm.
Det är med blandade känslor jag studerar växtligheten här på gården. Fast nog överväger lyckan över de fina inhemska örterna.

I dikeskanterna växer mycket tätört, sileshår och fler jungfru Marie nycklar.. också ett gäng tistlar som jag ryckte bort idag. De får visst finnas, bara de inte brer ut sig så förskräckligt. Detsamma gäller lupiner och annat oknytt som sprider sig så pass att alla andra blommor trängs bort, redan hotade arter.. Jag drar upp lupinerna med roten. De är odlade växter som inte värnar om biologisk mångfald. De blir fina i en bukett på köksbordet istället. Sedan eldar jag upp dem eller låter dem ruttna i en plastpåse för att inte sprida fröna ännu mer. De är tvååriga men sprider sig ohämmat med sina frön om man inte plockar dem. De är även en ärtväxt som binder kväve i marken så att även om man tar bort dem så kanske inte våra sällsynta ursprungliga arter trivs, de som ofta ska ha mager mark..

Sileshåren ser man knappt om man inte böjer sig ner och studerar dem. Men tänk vad vackra de är när eftermiddagssolen lyser igenom dem.. Så mycket fint det finns om man har tid att titta. Några bilar körde förbi i 100 knyck när jag satt i diket och fotade. Hunden stod uppe på vägen och väntade. De saktar av och undrar vad jag sysslar med. Det kan de gott få göra...