Jag gick ut igårkväll för att ta in ett par getter för natten. Hunden följer alltid med. Hon hjälper till med att stå utvägen så getterna inte springer upp mot huset och ibland står hon vid grinden så de inte smiter ut. Jag hade tappat ut kaninen som flat skuttat ut ur ladan och bosatt sig under den. Men han kommer fram varje gång jag kommer ner,så jag kan ge honom lite korn. Men han håller sig på avstånd så jag inte ska fånga honom. Mellan han och alla trädgårdarnas buskar och fruktträd är det 100meter hav av djup snö. Så det är väl inte hela världen, så länge han håller sig vid ladan. Planen är att muta honom så jag kan fånga in honom snart igen. Jag lämnade ladudörren på glänt i hopp om att han skulle välja att hoppa in och äta hö och få varmt under tassarna, men icke... När jag kom gående med getterna efter mig såg jag att hunden stannat och nosade på nåt i snön. I mörkret såg jag bara en svart spretig klump som var halvt nersjunken och alldeles stilla i snön. Runt om kroppen var det lite spår av flax. Åh, nej! Tänkte jag, det är en av ungtupparna som dött?? Nej! Det är ju kaninen! Ledsen så tog jag en kratta för att nå ut i djupa snön och fiska upp kroppen. Den var spretig och lealös och tumlade runt i snön. Usch tänkte jag, stackas kanin! Och han har inte ens hunnit stelna... men så rörde plötsligt klumpen på ett litet huvud där i mitten. Det var en höna! Och hon levde! Jag tog henne i famnen men snö hade smält och frusit fast i fjäderdräkten ochfötterna var kalla. Hon fick komma in i köket där barnen åt kvällsmat. Efter en lång stund i min famn ätandes lite godis så var hon varm om fötterna igen och lite torrare, så fick hon komma ner till hönshuset igen. Lilla vän...
bilden på kaninen och ladan på åkern är från vintern 2018 med rekordmycket snö. Men kaninen är densamme.