Vi åt middag efter jobbet på en liten skogsstuga där vi var mycket när jag var liten. En kiosk faktiskt, som lades ned och den lilla byggnaden fraktades makalöst nog upp till skogen efter en smal liten , liten guppig väg, med lastbil. 86 eller 87 var det... jag minns så väl den tiden i mitt liv. Jag var omkring 6 år och alldeles full av min värld. Vi åkte ofta upp hit om helgerna på den tiden. Vi for i risslor med häst. Vår familj i den ena och ibland kunde min faster köra en rissla med sin häst. Det är hon och hennes man som äger kojan/ stugan.. Den är inte stor, knappt 4x4 meter skulle jag tro. Säkert mindre. Men vi kunde vara här hela vår familj och faster och farbror och så ibland vår andra farbror med familj. På vintern, med alla blöta, snöiga kläder.. hur gjorde vi? Mellan 6-8 barn (beroende på vilket år det var) och 6 vuxna.. Ibland så körde någon skoter hit. Vi var här på höst och vår också.. då lekte jag och sprang på stenhällarna. Men aldrig ner till myren. Än idag har jag en väldig respekt för myrmarker. Månne hade mamma förmanat oss noga. Jag lekte att jag var Ronja Rövardotter. Vi hittade små helvetesgap här och var bland stenhällarna och lillasyster fick vara Birk. Ibland kom pappa smygande, han sa att han var Borka och han jagade mig så vi skrek av skräckblandad förtjusning när han skulle försöka fånga mig. Lillasyster fuskade och sprang till mamma. Pappa hade nog fullt sjå med att hinna ifatt mig, men så hade han med sig de långa tömmarna från hästselen och surrade fast mig vid en tall med flera varv av de långa tömmarna. Jag blev en utbrytarkung så han fick göra svårare och svårare knutar. Jag var så stolt när jag lyckades ta mig lös, fast ibland kunde det ju ta ett tag. När man åker rissla kan man stå på en liten pall längst bak på släden. När resten av familjen låg nedbäddad och pappa satt på kuskbocken, fick jag stå bakom. Ibland hoppade jag av och sprang ikapp. Eller gled på skorna i snön. Men då fick man se upp så det inte kom någon lurig gren att fastna i, eller ett stort hål i snön av hästarnas hovtramp... eller en rykande färsk hästskit.. jag hade ett par näbbskor i skinn. De gled särdeles bra på snön, speciellt i de blanka medspåren. Jag älskade att springa ikapp hästarna, så jag lekte tuff och väntade så jag skulle hinna precis om jag sprang allt jag orkade. Med åren började pappa retas med mig och när jag väntat så länge att jag precis skulle börja springa ikapp hästsläden eller vagnen så kunde han vända sig om och få syn på mig, då flinade han och manade på hästarna för att utmana mig. Det blev ibland svårt att hinna ikapp, men jag var ju för stolt för att ropa att de skulle vänta, och jag tyckte det var jättekul. Många stjärnklara kvällar låg jag under fällen och sjöng tyst för mig själv evinnerliga sånger som jag hittade på eftersom.
Stugan har kvar gästböckerna ända från begynnelsen. Där finns teckningar på barn, slädar, hästar och stjärnor.. I stubbar och stenar här ute finns hela världar av lekar och sagor att förirra sig uti. Alla mossor och lavar och små trumpeter, pistiller och frön... Jag lekte i så liten skala med pyttesmå leksaker.. Jag har många platser som jag tyckt om i livet, men den här är definitivt en som jag haft med mig så mycket av..