Jag har ett hål i gräsmattan. Jag grävde två. I det ena planterade jag ett äppelträd. Sen har det andra äppelträdet stått i sitt halvhål och väntat genom tid av fotbollsträningar, matcher och cuper som gjort att jag inte hunnit. Men så en afton hoppade jag ned i gropen och fortsatte gräva. Hoppade fort upp igen och hämtade järnspettet. Sten, sand och lera. Här behövs grävas ordentligt för att få träd att trivas. När det äntligen var klart kastade jag ironiskt nog tillbaka några stenar i gropen för dränering. Sen började jag fylla på med jord. Trött var jag och myggorna blev galna i den sena kvällen. Jag tappade räkningen på hur många skottkärror jord som kan rymmas i ett hål. Så plötsligt, mitt på grusgången, där jag går med skottkärran för att hämta mer jord, så bestämmer sig mina kängor för att det är godnatt och de gängar upp med skottkärran för att förgöra mig. Skottkärran är av gammal modell med ett snyggt litet rosthål på sidan och vänstra handtaget av trä är av tid och nötning splintat och på så vis aningen vässat för specialgrepp. Kängorna beslutar sig alltså för att haka ihop mitt i steget, de metalliska hakarna för snörning upp på skaftet hindrar mig således mitt i steget att fungera som en rörlig organism. Jag faller förstås pladask varje gång detta händer, men så mycket värre brukar det inte bli. Någon gång har jag tillochmed lyckats rädda de ägg jag i stunden burit på.. men denna gång var det alltså en skottkärra i nävarna, som jag spastiskt drog åt mig mitt i den omedvetna tiondels av sekund som inträffar när kroppen helt plötsligt inte kan lyda på grund av kängornas illvilja. Så där jag flyger framstupa drar jag åt mig det onda handtaget på skottkärran som träffar mig rakt i käken med dubbel kraft innan jag ligger och kvider i gruset. Jag liksom kände hur trycket på vänstra käken förvred hela skallformen så att den istället buktade ut på höger tinning. Trött och grinig och överraskad och plågad hade jag utropat ett starkt AJ! innan jag passade på att blunda och åla mig i grusgången. Men sen skrattade jag och skämdes lite när jag inser att grannen kommit och står alldeles brevid och iakttar mig och frågar vad som hänt.. Alltså, hur lejd är man?...
Nå, nu har även andra äppelträdet fått sin plats tillslut...

 

skogsnuvan

13 juli 2019 07:15

Ja du, tror att din skottkärra är bror till min. Dom ser alldeles lika ut men jag har gjort slut med min och köpt en ny i plast som är lätt och behändig att flytta omkring. Billig var den också. Bara ett par hundra kronor. En bra investering. Ilskna skottkärror som anfaller ska man inte bråka med utan göra slut med. Hoppas att du inte gjorde dig alltför illa

http://skogsnuvan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här är ett exempel på hur en tillsynes overklig klump med färg kan bearbetas med nya lager färg och skuggor så att formen framträder utan att det blir en rörigare bild. Det är en ekorre som kurar ihop sig i sitt bo. Boet ska jag måla sen. Ekorren är ...

Lite bilder på killingarna. Geten skulle visst heta Hedda eller Hedvig, och bocken vet jag inte säkert. De är Lappgetter. Jag undrar på gårdsnamn om de ska ha stamtavlor. Myrlandet som Mellanboda har kallats av en författare. Vi är bara åtta åretrunt...

Todays endless story. Sometimes things just don?t work out as planed. Trying again and again, never give up. Even though I thought the last failiure was the end, it never is, everything is eternal. Sometimes life commands us to rest. Back off and wit...

Asså, Torvi är som ett kinderägg. Nu kom det två överraskningar idag när jag kom ut i fuse på kvällen. Helt färdiga och nystöpta. Två starka, fina killingar som inte ens var helt torra än. Tilde har nog aldrig klätt sig så snabbt, hon hade inte ens s...

När det blir vår uppe i myrlandet får knytt och oknytt hoppa mellan tuvorna för att inte bli blöta om fötterna? Nu är det ju vårvinter, men snart är blötvåren här och det börjar porla, kvittra, kuttra och kurra överallt i skogen. ...