Tar upp getterna ur hagen på kvällen. Det är mörkt när man passerar ladan och går över den lilla bron. Gräset är mjukt på stigen genom hagen. Mellan träden i skogsdungen skymtar ljusa fläckar som börjar röra sig och bräka lite tyst. (Jo, för getterna här bräker inte så där högt och grovt som får gör. Getbräken är betydligt mildare för örat och de pratar med olika tonlägen.)
Ibland hör de mig inte om det susar i de stora gamla granarna. Och då kan de bli rädda och någon snorklar till så alla blir på helspänn tills jag säger att det bara är jag.
?Kom då, så får ni komma!? Ropar jag uppmuntrande för att få igång dem att komma med mig längs stängslet bort till grinden längst ner i gamla hagen. Jag öppnar den och de kommer skuttande över kanten. En efter en. De går en bit in i hagen men stannar och stirrar i mörkret medan de väntar att jag ska stänga grinden, sen följer de mig i en klunga bort till ladan. Det spelar ingen roll att de går iväg en bit eller till och med att jag glömde sätta i kontakten igen för att få ström ner till ladan. Så det är alldeles mörkt. Men en efter en hoppar de in och jag känner igen dem i mörkret så att var och en får komma i sin kätte. Lyckan knackar på dörren som slår igen av vinddraget. Hon är förstås sist lilla Lyckan. Höstvinden viner i knutarna och bankar i dörren. Lyckan kommer in i sin kätte och alla lägger sig tillrätta och idisslar. De är som lite mörkrädda ibland, men här inne är de trygga. De kan höra varandra ganska nära. (Men de vill ju inte vara så nära varann så alla skulle kunna vara i samma box, knäppgökarna..) tryggt med hö och vatten och en mjuk bädd. Hela flocken på plats. Inget att oroa sig för. På andra sidan väggen sitter alla hönsen på sina pinnar och har sagt godnatt för längesen. Orra ligger själv kvar i sitt rede och ruvar sina åtta ägg..
De har allt de behöver och strävar inte efter så mycket mer. De har sina intriger, men kan somna tryggt en kväll som denna, trots septembernattens kalla vindar. Det händer ju att man önskar man vore en get...
Jag tycker om den här bilden på MollyMi och getterna från strandhagen för ett år sedan. Närmast har hon sin Lyckan, den lilla svarta..