Vad mer kan man säga? Våren är här trots snödjupet.

Häller upp en kopp kaffe. Ska gå igenom lite ayurvediska läxor. Snön tinar utanför. Tiden går. Solen gassar. Inatt var det plusgrader och idag är Spira beräknad att killa. Hon visar inga tecken så klart. De är luriga de små liven. Var hos min bror igår och de har lamning. Där verkar det vara tydligare tecken på tackorna. Ett par lamm var bara tre timmar gamla. Och med tanke på hur de såg ut så har jag kommit till mina getter nästan alla gånger de killat, bara minuter efter att allt är klart. De har ofta varit blöta och blodiga fortfarande, men ingen förlossning får man då vara med om.. lyckligtvis så har det alltid gått bra och plötsligt är det bara en get till i hagen. De är så färdiga.. vilka mirakel man omges av...
Livet. Det är förunderligt vad man kan fastna för olika saker och vart man hamnar och hur det leder vidare. Igår var Viggo ute med sina kompisar och delade ut teckningar till grannarna. På teckningarna stod det: glad påsk! Jag tyckte det var kul, fast den tiden är förbi. Så kul att de struntar i det, jag skulle, som granne, bli glad ändå..
Det är synd att tid är pengar. Att det har blivit så. Förut var tid förkovran. Det är det väl än? Men inte tror jag man dör rikare, eller jo kanske? Kanske blir man så gammal och klok att man dör rik... Vad är vi och vad är vi gjorda av och för och vad är egentligen viktigt att lägga sin energi och ekonomi på? Jag vill ha ett hållbart liv, men det är inte så enkelt som det låter. För det är inte hållbart att leva utan pengar och uppfostra barn utan dito om man lever i en värld där nästan allt är beroende av pengar. Det är inte heller hållbart att följa normen och leva av och för pengar och ekonomi som baseras på förbrukande av själseldar och naturresurser. Men det hjälper inte med all mindfullness i världen om man vill få mat på bordet, än har vi kroppar som måste ta del av det jordiska. Så där krävs en fin balansgång och en stark självinsikt. Vad är min uppgift? Jag vill inte gärna tro att jag är född till jorden för att köpa plast..
Livsavgörande beslut. Just nu grubblar jag, det är kanske inte livsavgörande, men det känns ganska viktigt. Jag vill inte missa en chans, men jag borde kanske vänta, det vore nog det förnuftigaste. Fast jag längtar så mycket till att göra förändringen så jag är redan där i tanken. Jag inbillar mig att det skulle vara ett mer hållbart sätt än som jag gör nu. Men det är ändå ett kliv som måste tas, bara det inte förtas! Man kanske borde stanna upp och se sig för? Hur ska det gå? Ja, visst är livet spännande. Man vet ju aldrig hur det ska gå, hur mycket man än stannar upp..
Jag har tagit bort måndagstiden för att måla för ett bra tag sedan. Jag har inte råd att måla om jag inte har fokus på vad jag ska jobba med. Och att det verkligen ger utdelning. I början hade jag det, när jag gjorde boken och allt växte och jag kunde göra mer undan för undan tills skrivaren kraschade och de slutade tillverka lika bra. Det finns många idéer som ligger och väntar, men man måste ha råd medan man jobbar. Får jag det kan jag måla eller skriva igen, men inte just nu. Det blev bara dyrt med nya skrivare och saker runt omkring, det tog för mycket energi även om det gick ekonomiskt. Jag ville inte lägga den energin på maskineriet, när det är själva skapandet som är min grej. Jag kommer aldrig sluta på riktigt. Det är en del av mig som så mycket annat. Men nu la jag det åt sidan för att jobba och vara med familjen. Man ska veta sin livsuppgift. Jag är en mamma. Tiden när barnen är små är för dyrbar för att slarvas bort. Fastän jag njutit varje sekund av moderskapet så rinner tiden iväg. Det finns inget verktyg för att fånga dagen! Det måste jag vänja mig av vid att försöka göra! Viggo är redan halvvägs till 18 år!!! Det skrämmer mej faktiskt lite. Jag är rädd att jag ska sakna barnen, de blir ju ungdomar och flyger ut..
Jag pratade med en slags vän igår. Jag känner henne egentligen inte annat än på facebook, men hon har också genbanksdjur som lappgetter och bjurholmshöns. Jag skulle teckna en gris till henne. Linderrödssvin. Fast lite cartoonigt. Vi pratade lite och kom överens om ett ord som stämmer så bra in på grisar och deras blick och sätt att vara. Inte bara självsäkra, utan heltsjälvklara!
De bökar i leran, gör sin livsuppgift fullt ut, så långt deras liv varar. Grymtar lite. Tilltalar man dem kan de hastigt rycka upp huvudet ur leran med ett slafs, och så ser de där självklara ögonen rakt in i ens själ. Bara sådär. Man skulle va lite mer som en gris.. bara veta sin livsuppgift sådär, helt självklart.