>>Det finns så mycket störrre och viktigare saker, jag vet! Men en del tankar åtekommer, ändå<<

Lyckade människor ångrar visst ingenting. Jag har länge funderat över det där. När jag var yngre ångrade jag mig ofta även om jag var väldigt eftertänksam och försiktig innan jag stängde några dörrar bakom mig, men man måste ju alltid gå frammåt för att det ska bli ett liv. Jag var alltid osäker på om jag gick på rätt väg, om det var den bästa för mig.. Jag ångrade bittert om jag gjort något dumt eller hamnat i en mindre rolig situation.

Inte var jag så gammal när jag såg en exlusiv intervju med Madonna (kanske tidigt 90-tal). Det var en vändningstid för henne när hon ville framställas som mer vuxen och var förbi tiden med tex. "Virgin". Hon var så noga med att vinklar och frågor skulle vara rätt innan hon gick med på att intervjuas. När journalisten frågade om hon ångrade något i sitt liv svarade Madonna raskt, Nej! Jag blev jätteförvånad, och fick vända hela mitt tankesätt för att förstå hur hon inte kunde ångra något av allt hon gjort, som hela världen sett. Här måste tilläggas att jag fascineras av den kvinnan även om jag inte vill vara som henne.

Hur kunde hon inte ångra något? Jag har alltid skämts för sånt jag gör och hon var ju då så mycket mer synlig. Kanske var det en PRgrej tänkte jag.. Att hon skulle förminska sig själv som artist om hon offeciellt ångrade något? Alla sunda människor måste ju ångra något?...

Fast ju mer jag har tänkt på det och under åren också försökt förlika mig med att jag alltid kommer göra skämmiga saker eller dåliga val, så har jag insett att det kanske behövs för erfarenheten och att det är viktigt att hamna i de där dåliga situationerna. Ibland känns det onödigt dumt eller utdraget, men då kanske det är för att man ska hinna betänka sin situation, ELLER att man ska vara i den så länge att man faktiskt tvingas göra något åt det! För vi har ju alltid val, även om kanske de flesta av oss drar oss för att ta till radikala lösningar. Och att de dåliga erfarenheterna gör oss mer medmänskliga.

Jag har hört fler "märkvärdiga" människor som inte ångrar något i sitt liv. "Det har gjort mig till den jag är.." säger de glatt. Det verkar sorglöst och eftersträvansvärt. Kanske krävs det för att man ska bli så där stark och självsäker och framgångsrik på olika sätt. ..."alltid följa sitt hjärta..." hur vet man vad som är en sund känsla eller bara en längtansfull nyck?

Jag vet minsann inte om jag gjort rätt val i livet. Redan i sjuan fick jag beslutsångest när jag fick veta att man skulle välja en utbildning efter nian. Jag ville bli allt, inte stänga dörrar för några möjligheter och jag har fortfarande inte bestämt mig helt... Däremot insåg jag långt senare att det inte ska vara så himla viktigt. Vaddå "Vad vill jag bli?" Varför var det ingen som frågade efter vad man redan är? Jag är ju något i allafall!

Sen kan man ju ångra saker man gjort. Det gör ont ibland, att inse hur dumt man betett sig, men där har jag lärt mig att man så snabbt som möjligt måste försöka förlåta sig själv. Det är verkligen jättesvårt, men man måste för att kunna bli lättare och göra bättre ifrån sig i fortsättningen. Oförlåtna synder tynger och smutsar sinnet och dagarna, man blir oklar, det leder till fler misstag.

..Sen är det sånt man ångrar att man inte gjort. Där man är så furnuftig så att man inte gör de där lustiga infallen, kanske i rädsla för att man ska ångra sig senare? av lättja? av blygsel? eller att det känns befängt att ens prova?... Där har vi ett par saker jag tänkte berätta att jag ångrar. Det ena är att jag inte skickade en teckning till Ivar. Och det andra är en sån löjlig sak som att jag hade velat träffa Astrid Lindgren innan hon dog. Jag visste att det var något stort som man skulle gå miste om! Även om jag kan vara blyg så vågar jag ta upp luren och ringa det där telefonsamtalet som behövs, det har gjort att jag känt att jag kan styra mitt eget öde. Jag tänkte på det nåt år innan hon dog. Jag insåg att jag måste träffa henne, jag har nog inte chansen så länge till... och så var det försent.. Hur kunde det bli så? Det var bara det att hon berättar så det känns djupt ner i hjärtat. Tänk så många hon berör, precis som mej. Jag uppskattar hennes verk lika mycket nu som när jag var liten och det har säkert påverkat mig mer än man kan ana.. Det är förunderligt ändå att jag kan höra hennes röst från barnkammaren om kvällarna, när hon läser ur sina böcker tills mina barn somnar. Vilken människa hon var! och är????.. om man hade fått träffa henne i verkliga livet kanske hon hade kunnat smitta av sig ett litet, litet uns av sin rikedom till min lilla hjärna....

Ivar. Pappas morbror blev sjuk, han bodde i trollhättan, över 150 mil från sitt hemställe. Jag tyckte om Ivar, han hälsade på hos farmor när jag var liten. Han var så lik sin far när man ser på nåt gammalt foto. Långa och kraftiga med vitt hår och ett brett vänligt ansikte. Han hade förstås också växt upp på Lillberget, som jag. De flyttade dit (till sin farfars gård) 1945, som jag skrev om i inlägget "Mjölkarvet". Ivar tyckte mycket om arbetshästar. De hade väl haft det när han var ung och bodde på gården. Jag tror till och med han brukade åka och titta på hästar där nere i södra sverige, även om han aldrig ägde någon sen han flyttade (när han träffade sin fru). Så jag minns att han ringde till pappa då, i slutet. Pappa jobbar ju med arbetshästar på heltid på Stall-Lillberget. Jag gick på Serie-och bildberättar-programmet på högskolan i Gävle då, och höll just på med en affisch till "Nordsvenska hästens dag" på Grans naturbruksskola i Öjebyn. Och jag minns så väl att jag tänkte att jag måste hinna skicka en av teckningarna till Ivar. Teckningar av nordsvenskar förstås, som han tyckte om. Jag ville det, och jag hade flera månader på mig. Men det blev inte av. Det var väl inget viktigt, inget han saknade heller, men jag ville bara ... 

(Bilden: min teckning på ett bleknat utkast av affischen)