skvimp, skvimp.. Det sjunger i metallbägaren när mjölkstråle efter mjölkstråle strilar ner. Hur många "tag" krävs det för att få ihop en liter? Jag vet inte. Ibland är det lätt, ibland går det långsamt och man undrar vad barnen har för sig där inne i huset och att de borde få sin frukost snart. Tänk om jag hade så nära från mjölkladugården som mormor Eva.

Det var inte min mormor, utan min farmors mamma. När farmor var liten bodde de på en liten avstyckad gård nedanför Lillberget, där jag (bara!) fyrtio år senare kom att växa upp).

Mormor Eva gick över gårdsplanen och kikade in genom köksfönstret för att se hur det gick med barnen där inne innan hon gick och mjölkade nästa ko. Hon hade bara två, men det var inte dåligt det. När hon var barn och bodde i Åbyn hade de haft getter. De gav mycket mindre med mjölk och jämt fick Eva och hennes systrar ränna efter dem när de smet över till grannarnas gröna marker. Själv hade de inte så mycket att välja på. De var fattiga och hade inte råd med någon ko. Hö till några getter om vintern, kunde de slå i diken och såna ställen där bönderna lät dem ta.

Så nog hade hon fått det bra nu Eva. Och getter skulle hon för sitt liv aldrig få för sig att skaffa så länge hon kunde "fö en kåo".
Det behövde hon inte heller. 1945 efter det att "farfar" dött (min farmors farfar), flyttade de upp på Lillberget som varit en rätt ansenlig norrbottensgård (andra röken som byggdes i byn). Som mest hade de -- kor i den gamla ladugården från 1600-talet(?) där jag satt själv, i timmar, i dunklet och sjöng för griskultingarna när jag var liten...
Vilka minnen kan en byggnad bära??

Eva hade fyra systrar som spreds för vinden åt var sin landsända. De fick det också bättre ställt som vuxna, vad historien förtäljer. Men deras mor hade ett hårt och strävsamt liv. Man begriper inte hur en liten människa kan vara så stark. Ida hette hon, och hon är en saga för sig ( min farmors mormor alltså). Det rymms inte att sammanfatta i det här inlägget. Men tänk att hon och jag mjölkar samma sorts getter och kanske, kan man känna en slags samhörighet med alla de mödrar som genom historien flytt verkligheten en stund med pannan lutad mot en varm kokropp och låtit händerna vant jobba i ljudet av mjölkstrilar och ett evigt idisslande. Tänkte de tankar som liknade mina? De hade också barnen ensamma inne i köket, samtidigt som värmen och mjölken gav en trygghet som skänkte ett visst lugn i vardagen?..

(Något fler skulle behöva idag?...)

("Ursäkta röran" texten är som ett utkast, något av en skiss, precis som bilden)
Ha det bra alla fina människor!