- när den är som bäst sover alla andra fortfarande när man stiger upp. Till och med hunden verkar sömnig när jag tar vattenhinkarna och lockar med henne nedför åkern. Som innan mobiltelefonernas tid hade jag lämnat en lapp på köksbordet.
Jag ger de andra djuren vad de ska ha och sen ger vi oss av utanför tomtgränsen, där snålblåsten omedelbart letar sig genom mössan så man måste dra upp kapuschongen.
Vi gick en dryg kilometer innan jag stannade och tveksamt spanade på ett hönshus. Vågar man gå in och hälsa på såhär en söndagmorgon? Men så såg jag att husfolket satt och åt frukost så jag kokade försiktigt in i hallen och frågade om de ville hälsa på senare. Såklart blev jag kvar en stund och bjuden på kaffe och allt. Det är en stor svaghet jag har att fara igen när jag borde, jag stannar alltid längre än jag borde.. Det blev säkert en halvtimma åtminstone innan jag joggade av hemmåt igen. Nej, inte sprang jag hela vägen, men det blev mer fart och mindre kallt..
Senare på dagen kom nämnda kompis över och vi drack te och tittade på lite odlingstips på TV medan pojkarna badade på badhuset.