Solljuset strilar mellan grenarna, daggen glittrar, gruset knastrar. Precis så som det ska vara när man går till skolan i början av terminen. Vi pratar med varandra och jag undrar om han minns "Häxmamman". I den sagan går barnen förbi ett gammalt skruttigt hus på väg till skolan efter en sån här knastrande väg med träd omkring.
Efter ett tag mullrar bussen på andra sidan den gulnande kornåkern och snart kommer den fram runt kurvan.
Gruset knastrar igen, det känns nästan lite vemodigt. Luften är hög men solens guldiga strålar värmer. På hösten blir skuggorna långa fast det är fint.
Hemma på gården ligger hunden och solar under en rönn som aldrig får några bär i år.

Bakom staketet skymtar man bocken som går och ropar så förtvivlat hela dagarna. Getternas brunstsäsong har börjat, men stackarn har ingen brud. För hans sällskapsdam är redan högdräktig och inte alls på humör.
Tuppen och hönorna har försvunnit någonstans i den daggvåta gräsdjungeln.
Jag går in och sätter på en ny kopp te. Nu ska här göras pennspår så det ryker om det! Det blir första "målarmåndan" efter sommaren och jag hoppas bara jag får in rätt flow nu. Jag känner mig inte riktigt där med tankarna. Försökte komma "in the mood" här om kvällen genom att fritt improvisera lite skrivande. Det går ganska bra, dit kommer jag, sagorna skulle jag lätt komma in i nu och redigera lite och beställa nya böcker. Men sen måste jag börja om med tavlan och där känns det lite svårare. Kanske för att den är beställd och jag vill verkligen göra ett bra jobb med den. Men jag kommer snart igång och då blir det roligt. Först lite redigering och kanske stjäla en kanelbulle av sej själv. Jag bakade ett gäng sent igår kväll. Inte snygga, men goda!