Så klart föll en del text bort på förra inlägget..
De tittade nyfiket på när hon började klättra men visar inget intresse av att utmana henne i "herre på täppan" klättrar någon av oss högre upp så skuttar bocken iväg. Men det är onödigt att utmana honom så kan jag tycka..
Det bästa är väl som vanligt att ignorera.
Sen rekommenderar jag inte heller att låta småbarn gå in i en kätte hos vilket djur som helst. Jag anser att jag hade bra koll på situationen och att djuren och barnet är vana vid varandra. Hon tycker det är kul men hon är inte överexalterad. Om allt går lugnt till väga och jag vet att bocken absolut inte är aggressiv eller för rädd...
Man behöver inte alltid "visa vem som bestämmer" hela tiden. Ömsesidig respekt är också viktigt..

i djurvärlden är det väldigt enkelt. Så enkelt att vi människor måste tänka bort våra egna överflödiga tankar för att kunna känna känslan.
Respekt.
Bocken är lite skygg av sig. Han kommer bara ända fram till mig om jag mutar honom lite och han gillar inte när jag håller på med honom även om han går ganska snällt med på att jag leder runt honom eller fixar lite i pälsen. Har jag inget godis skuttar han undan och är han mer sprallig så stångar han i luften på avstånd, som ett ynkligt försök att värja sig.
Nån gång har han till och med stångat lätt mot min hand när han tror att jag ska fånga honom. Det är svårt att veta riktigt vad man ska göra i vissa situationer. Någon gång när han varit mycket sprallig och kaxig har jag lugnt och försiktigt tagit honom i fötterna och vänt ner honom platt på marken. Då har han blivit förnärmad men lugn som en filbunke..
Men jag tror att det kanske är bäst att ignorera så gott det går. Jag vill ju inte att han ska börja styra och ställa och skrämma barnen. De måste lära sig att ha respekt för bocken och hornen, men utan att vara rädda. Han har aldrig böjt ner hornen mot barnen, hans första reaktion brukar ju vara att skutta undan. Det är nog bara jag som utgör någon form av utmaning och hot för honom. (?)
Tilde (snart 2år) går in i kätten med lite korn i näven som han gärna vill ha. Han är lite tveksam på henne. Hon går orädd rakt fram och säger "hej jet!" och räcker fram handen. Hon snubblar lite och han blir skvättig som vanligt. Men han låter henne definitivt komma närmare än vad de äldre barnen skulle kunna. Med dem eller en vuxen skulle han ha sprungit undan mer.

Hon kan till och med stå sådär på sidan och hålla honom på nacken utan att han har full uppsikt, som han ju har om man står nos mot nos.
En del säger att djur gör såhär för att "han märker att hon är liten". Men är djur alltid snälla med små? Beror det på hennes avsikter? Hon vill verkligen att han ska äta kornet, men hon har ingen tanke på att verka hans klövar eller ens koppla honom.
Hon bär ingen inre stress över att få fast honom. Är det det han känner? Eller att hon verkar så osmidig och svag att hon omöjligt kan utgöra ett hot? Men samtidigt aktar han sej ju lite för henne, han kastar sig ju inte över henne för att få tag i kornet..

Vid ett tillfälle trängde hon in honom för mycket så han blev stressad och han sänkte hornen. Hon kände hornet med handen och hejdade sig tvärt och vände sig frågande mot mig. Trots att hans gest var så liten. Jag vill ju inte att hon ska bli rädd heller så då fick hon några nya korn i handen och han kom snart fram och smakade på dem. Han "försökte" inte mer och var varken rädd eller kaxig. (Skulle han vara mer påflugen skulle hon inte få mata honom, då lär han sig att man kan ta hur som helst från henne)...

Vi tog ut getterna. (Jag provade ha dem inne under natten bara för att de kanske skulle slippa lite mygg.)
De skuttade på stenarna och stångades och busade.

När Tilde kom dit och började klättra blev de genast försiktiga och höll sig på andra sidan röset.