Jag har alltid trott att jag skulle vilja bo i en liten stuga ute i skogen. Men jag inser att det är en grav romantisering och att jag i verkligheten skulle längta efter vänner och bekvämligheter och civilisation efter ett par dagar.
Längtan ut till skogen har alltid funnits kvar. När jag var tio år gick jag och min kompis ut och luffade efter egna planer. Vi gick ca en mil per dag och sov i skogskojor. När vi blev tolv år utökade vi och gick ca två mil per dag. Vi hade hund med oss, och ryggsäckar. Våra föräldrar visste vart vi skulle och kom efter med bil och besökte oss på vissa ställen.
I tonåren gick vi ofta ut i skogen med bara någon sovfilt, tändstickor, kniv och pinnbrödsdeg i en påse. Och så sov vi under bar himmel på olika berg eller andra mysiga platser. Det gick alltid bra att samla torra kvistar och kottar, som man kunde elda uppe på berg.
Annars var vi väl som tonåringar är mest och sminkade oss och läste Veckorevyn, shoppade och åkte på fotbollsturneringar. Men det har väl alltid funnits en liten dröm om att bo ute i skogen.
Man väntar alldeles för länge med att prova på idéer som verkar knäppa, onödiga och lite konstiga. Många av mina idéer är just detta och nu orkar jag inte gå och vänta på att mina drömmar ska bli mer normala. Så jag packade getter, nygräddad rabarberpaj, vattenvärmare, kanin, kaninbur, madrasser, baljor, hund, krocket, kuddar, kanelbullar, täcken, köksattiraljer,fotbollar, mat, barnböcker och allt. Ganska mycket lyxgrejer för att göra det mysigt för oss. Nu skulle jag prova flytta ut med hela familjen och se om det verkligen var så härligt att bo i skogen. Jag var beredd på myggdöden, regn, uttråkad familj i mörk stuga, bortsprungna getter, ormbiten hund. Men allt blev bara helt underbart :)
Visst.. Allt är inte en dans på rosor, det krävdes en hel del möda att få upp allt och planera och så. Jag var väl trött och hade huvudvärk första dagen och ungen ville inte somna på kvällen, men det är ju sånt man får ta om man ska envisas...
Fyra dagar var vi där.. Men den tiden gick fort..
Nu luktar det mesta rök och jag har en hel del kvar att fixa med. Trött. Men jag ångrar det inte. Jag hade kunnat stanna betydligt längre. Särskilt om vi fått besök sådär som vi ändå fick, trots att vi var rätt långt ut i skogen. Jag tror att man blir en gladare människa av lite besökande vänner som kommer och äter med oss :)
Jag tror också att man kan göra allt man vill (nästan). Men att man inte säkert vet exakt vad det är man vill, eftersom man kan ha en förskönad bild av sin dröm. Och man måste alltid utgå från de förutsättningar man har...

.. Allihopa... Det var härligt...