nu är hon här igen, vårgudinnan. Jag blir lyckligare för varje år. Snart kommer blomstertiden med sin prakt och fägring och det tåras i ögonen när barnen sjunger sommarpsalmerna. För inte förrän man upplevt lite mer av livet och sett mer av det vackra och det fula, så inser man vilken gudagåva våren, sommaren, blommorna och höet är! Därför är gamlingar som jag så blödiga och sentimentala på examen och liknande tillställningar. Förr grät jag aldrig, knappt ens på begravning, och nu sprutar tårarna så fort jag ser en trana på våren...

Men vårgudinnan betyder inte bara ljus och nytt liv, hon är också en del av tiden, den eviga, som gör allt förgängligt
Nästa gång jag fyller jämt är det fyrtio. Förtti!!! Det är visserligen ett bra tag kvar men det känns ju inte lika avlägset som när man var fjorton, ändå känner jag mig exakt likadan som när jag var fjorton. Det kommer aldrig att bli annorlunda, man föds till den man är och blir aldrig en annan, hur gammal man än blir (bara det där med tårarna och det yttre ...). Det säger min farmor också (förra inlägget).

Just nu är jag ute i vårgudinnans domäner. Vårmorgon, ljuset och fågelkvittret är magiskt. Leran och jorden är kanske inte vacker, men en gammal själ ser vad som väntar i den, snart blommar det där också. Än är det vinterhö som gäller för getterna, frost på vissa ställen och is i vattenhinken, men fågelsången och morgonsolen lovar en ny sommar..