vaknade upp till en strålande morgon och skuttade snabbt ut i bara pyjamas för att sätta en burk i frysen. Det var misstänkt tyst ute. Jag gick ner till vägen och spanade ängsligt mot gethagen. Precis som jag var rädd för: inte en get i sikte.
De står förstås uppe hos grannarna och käkar frukost i deras fågelbord. Ååh!
Mm, men vad hade jag väntat? I helgen började de smita allt mer och både morgon och kväll har jag ägnat tiden till att bygga och förstärka där nere vid hagen så att de inte ska ta sig ut.
Grannarna som inte får ha fågelmaten i fred är väl tålmodiga men kanske inte allt för glada. Så getterna har fått vara inne två arbetsdagar och bara komma ut på kvällen( som ena andra stackars kontorsråttor).
Men igår kväll bestämde jag mig för att det fick vara nog och lät dem sova ute för att kolla om de skulle ta sig ut mer.
Jag ropade lite på dem där jag stod ute i pyjamasen. Geten brukar alltid svara, men nu var det tyst som i graven. Jag bara hoppades på att de inte hörde mig för att de fortfarande låg och sov. Det är inte världens mest morgonpigga kreatur jag har...

Efter att ha tagit på mig mer kläder och hämtat hunden och vattenhinken gick jag ner mot hagen. Det hade frusit på under natten så det var härligt stadig skare istället för blötsnö att gå på. Solen lyste väldigt vackert mellan träden och fåglarna sjöng högt överallt. Men hoppet var ju inte stort att finna några getter i hagen.
Så gissa om jag blev glad när tillslut ett litet vitt huvud syntes inne i vindskyddet. Hurra! Hagen håller! ... Än ett tag i allafall..