Det har varit ett par underbara morgnar nu, med milt väder och guldorange vintersol som hittar ända över horisonten och kastar sina strålar mellan träden och ut över det tjocka snötäcket.
Det oändliga snöandet upphörde till slut och vi har varit ute och lekt i snön och grävt grottor. Vi har ju varit inne och sjuka så länge. Nu har jag lovat att inte VABba mer utan komma på jobbet, men istället börjar jag själv känna mig rätt risig och trött efter alla vaknätter.

Tur att man har en dotter som fixar frukosten

Men jag kväver mina hostningar och klunkar Kan Jang och trotsar envist sjukan... För: min lilla get har börjat droppa från rumpan. Så nu har jag tankarna på henne än mer än vanligt. Och när jag vaknade av ett takras som skakade hela huset tidigt i morse kunde jag inte somna om. Tänk om det kommit en liten killing där ute?? Eller om geten är sjuk? Så efter att ha försökt ignorera tankarna och legat och snurrat ett tag, tog jag ändå täckbyxorna och tjocktröjan över pyjamasen och gick ut i fähuset. Ingen killing, men Det var så milt och stilla och skönt...

Men nu är stormen över oss.. Jag har just släckt ner ett hårdrocksparty i lekrummet, där kusinerna nu ligger nerbäddade på var sin madrass. Men innan det var jag förstås nere hos getterna igen.
Geten var så kärvänlig. Det är nåt med henne. Det knakar i ladan av stormen. Jag trycker in lite torv mot blåsten i springorna. Och så ligger hon där i halmen brevid mig och försöker blunda fastän det smäller i luckan ibland. När jag går så kommer hon efter och bräker stilla...
.... ... Kanske måste jag gå ner och kolla till henne igen ;)
... Det blåser verkligen hårt...

Trevlig fortsättning på helgen!