Jag trodde inte det var möjligt att fästa sig så här mycket vid en get, och på så kort tid också. Jag har väntat i fem år på att kunna skaffa getter igen, något jag inte ens trodde att jag skulle kunna göra ibland. Men hoppet och turen... Sen är min lilla get en dotter till min första killing Julia också, en väldigt trevlig liten get. Julias mamma, i sin tur, var min allra första get och henne hade jag lite problem med, inte minst från början. Chanell hette hon och hon var ca nio månader när jag köpte henne och aldrig hanterad. Det var svårt att tämja henne, hon var mycket hispig och verkade nervös. Jag kom aldrig riktigt överens med henne, trots att jag lade ned mycket tid på att bli vän med henne. Hon tyckte inte om att bli hanterad, även om vi tränade på det varje dag.

För at vara lappget hade hon väldigt stora juver och mycket mjölk. Men tyvärr ville hon helst inte låta sig mjölkas, så det blev inget av med hennes mjölk för mig. Julia hade mycket mindre juver, jämför melon och plommon i storlek. Och Gullie som jag har nu verkar ha ärvt Julias anlag och hennes juver syns inte alls än, de är helt täckta av tjock vinterpäls. Det är ju säkert praktiskt när man är lappget och ska gå ute i snön, men jag hoppas att det ska gå bra att mjölka henne ändå. Man vill inte att det ska falla ner hår i mjölken, en del brukar raka sina getters juver...

Jag har haft Gullie i drygt en månad. Hon var bara någon enstaka månad yngre än Chanell när jag köpte henne och uppfödaren sa att hon inte hade tid att träna så mycket hantering, men hon är redan tamare än vad den förra geten hann bli på tre år. Det handlar nog inte bara om hantering, miljö och "bonding", det är nog ganska individuellt hur tillgivna de blir till sina människor. 

Å andra sidan måste jag tillägga att Chanell var en mycket bra getmor och getmormor och fungerade bra i getflocken och så. Hon var också mycket nyfiken på min egen bebis, som jag fick under tiden jag hade getterna. Hon ville inte gärna komma i närheten av folk, men lille Viggo nosade hon gärna på. Och fastän hon var skygg för oss så gick hon emellan när pappan busade med bebisen på gräsmattan. Jag hade tagit upp Chanell och hennes lilla killing Frejja för att vänja Frejja med folk. Bebisen Viggo låg på en filt på gräsmattan och Chanell höll sig så långt ifrån som kopplet tillät...ända tills pappan kom och började busa och "morra" mot bebisen, då blev Chanell orolig och gick fram för att rädda den lille!

 Gullie betyder Guld på sydsamiska, hon och hennes tvillingsyster Silpe (silver), är Julias första helvita killingar. Det är ganska vanligt med helvita lappgetter, men jag själv har mest stött på spräckliga eller fläckiga. Gullie var ju lite skygg när hon kom, men jag leder henne in och ut till hagen varje dag och lockar henne med hö och visar henne smaskiga kvistar i hagen. Så på kvällen när Tjeehpes rusar in i kätten för att mumsa hö, kommer Gullie gärna ut till mig igen och kollar vad jag pysslar med hos kaninen. Hon hoppar gärna upp på foderkistan, så hon får lite hö där. Det är perfekt höjd för att kolla igenom och känna på henne. Sätter jag mig där står hon gärna kvar och får kramar. Så jag kramar och kramar och förvånas över att man kan tycka om en liten get så mycket!

Jag och Gullie 2015

Jag och Julia med hennes första killing, Stark 2009

Gullies mormor, Julias mor, Chanell står upp längst bort i bild. Framför henne ligger pappa Ville och deras dotter lilla Frejja. Längre fram, Julia och Stark, som snabbt växte ikapp sin mor! 2010

( de ser toviga ut för att de blåste mycket och de hade vinterpäls kvar)

Nu ska jag packa ihop för idag. Det är så kul att jobba med sagorna! Just nu tänkte jag prova att trycka upp Vintersaga som pocket. Jag har länge väntat på den dagen jag ska få sagorna tryckta i bokform så det känns jättespännande :)

Ha en goder afton!

Här sitter jag och för över gammal text och redigerar lite igen. Det känns att det var längesen jag skrev Vintersaga, men jag är förvånad över att jag ändå inte hela tiden skämms när jag läser den. Jo, för så är det när man skapar saker ur hjärtat, man blottar sig lite också skämms man lite, för man har ju inga standardramar att förhålla sig till. Bara sig själv och sin egen fantasi. Låter man den inte skena iväg så blir det platt och klyschigt och ger man sig istället hän riskerar man att verka riktigt flummig och falla långt utanför alla trygghetsramar. Det skrämmer mig. Jag är blyg. Men jag kan inte låta bli... att låta det leva.

:D
Gräddar några nu och resten får vänta i en mugg i kylen.
Ha en bra trettondagsafton ni me!

Recept nedan

150g smält smör
3,5 dl socker
2msk sirap
1tsk vaniljsocker
Blandas ihop..
Blanda även i 1 helt ägg och en äggula
Försiktigt! Vispa inte för mycket..
Blanda de torra ingredienserna för sig i en bunke:
4dl mjöl
1/2 dl kakao
1 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
Blanda allt och platta till bollar på en plåt och in i ugnen 175 grader ca 10 min..

Äter en extremt nyttig frukost på julens sista bulle och en stor kopp te. Jag har länge sett fram emot denna måndag, som skulle bli min första målardag efter jul. Det ligger mycket skapande uppdämt sedan jag varit mer social med min kära familj nu ett tag. Men en kollega ringde och behövde ett passbyte, så nu blir det nog till att måla på torsdag istället. Men jag har ett väldigt trevligt jobb, så det blir bra ändå.

Nu har jag målat mig i ansiktet och ska snart iväg. Men först ska jag ner till min älskade get och de andra djuren.
Hunden har visst också vänt på dygnet. Hon ligger ihoprullad i hallen och kommer förmodligen inte röra på sig förrän jag står i dörren och lockar på henne, efter att ha gått över henne ett par gånger. Hon har mognat till sig den dära hoppetossan. Jag har tyvärr inte lyckats ladda upp filmen på när hon var i gethagen, varför funkar det inte? Den är ca 2,5 min..?..
Nä, på med paltorna. Det är visst -13 idag, brrr, man är ju fortfarande inte van med vinterväder detta konstiga år. Tänk att det var varmare på nyårsafton än på midsommarafton, inte bra.
Nåja

Såhär står Gullie när jag kommer ner på morgnarna. Hon blir allt trevligare, det känns ju underbart! Alla borde testa att ha en sån fin liten get!

Ha en bra dag allihopa!

På årets sista dag åkte jag och Tilde iväg på en ordentlig sparktur runt i byn. Det gled på väldigt bra på vår enskilda väg. Byavägen var sandad men de hade lämnat en hal remsa på sidan på många ställen, så det gick ändå.

Vi åkte först förbi den gula postlådan för att skicka iväg några beställda Panziknappar.
Om ni vill stödja insamlingen till Panzisjukhuset i Kongo, kan ni beställa knappar genom att meddela mig på facebooksidan Panziknappen. Knapparna kostar 25:-/st och alla pengar går till insamlingen. Man kan även ge ett bidrag på läkarmissionens insamling, Panziknappen, som ni finner här.
Det är på Panzisjukhuset som kvinnor och barn i Kongo kan få hjälp bl.a efter soldaternas fruktansvärda våldtäkter. Över två miljoner beräknas våldtagna!
Beställ med meddelande på facebooksidan, då tillkommer postens porto men det betalas med swish eller annan överföring.