Det finns en saga, djupt, djupt inne i mitt förflutna, ett minne av en fantasi, som förde mig långt, långt bort.

Till en skog, till ett berg, där jag kände att jag hörde hemma.
Dit kunde jag gå närhelst jag ville. Där fick jag vara precis som jag ville. 
.....
....Men vem har tid att färdas till sådana platser? Och till vilken nytta?

Titta in i min drömskog på webben Skogín, där du kan läsa om korpflickan...

Efter det att vi klättrade upp på berget (förra inlägget) och såg en massa korpar som bodde där, har de kommit flygande runt mig varje dag! Jag älskar korpar. De är magiska. Jag ser hur de kastar sig ut från stupen och glider över taken i byn där min lilla flicka börjat på dagis, alldeles nedanför berget. De flyger vidare över byarna och pratar lite med varandra, stannar upp mitt i byn,vid affären och ser sig om en stund. Sen flyger de hem till mig (!) och ropar mot vinterhimlen. Jag står ute på åkern och förundras.

Jag har saknat korparna så mycket sen vi flyttade hit till strandmarken, långt ifrån djupa skogar och korpberg. Vi har bott här i sju år, men nu hör jag dem plötsligt så fort jag går ut på bron. 

De ropar förstås på mig, så mycket begriper jag ju, men vad vill de?