Idag är det bara jag och Tilde hemma. Det stormar ute. Vi passar på att mysa i soffan och titta på Bamse i trollskogen. Det är ganska skönt faktiskt. Medan Tilde slumrade till passade jag på att gå ner i ladan och plocka fyra ägg till. Det blev fem idag. Tuppen Viggo följde med mig in i ladan och sen följde han nästan ända upp till vägen. Alla hönor kom galopperande efter, det såg ganska roligt ut. Sen gick jag ner med lite mat till dom och då fick hunden följa med så de inte skulle vara så sugna på att följa efter mig sen. Voffsen skötte sig bra och tog ingen höna trots att de var ganska nära henne. Duktig vovve.

Inatt kunde jag inte somna.. Dumt nog började jag fingra på min telefon. Plötsligt fick jag ett infall att leta upp min gamla blogg "Lungarden" som jag skrev mellan 2008 och 2011. http://lungarden.blogdog.se

Helt otroligt vilket liv man levt och vilka år man har bakom sig! Det är så sjukt mycket som har förändrats. Då skrev jag mycket mer i dagboksform, vilket ju blir mest intressant för mig själv att gå tillbaka och läsa. Men det hände faktiskt, inte allt för sällan, helt galna saker, som det ju kan göra när man är ung mamma, ensam hemma, med en skock getter, en panna som ständigt ska eldas i, oändligt kalla och snöiga vintrar, vikarierande och oplanerat liv samt gamla bilar som fryser ihop och låser ut mig mm. och så mina drömmar om att få tiden att räcka till till att skapa pennspår.

Jag blev sjuk. Så mycket blev inte som jag hade velat. Drömmar krossades. Det var tungt och ensamt. En evig värk som satte stopp för så mycket. Men under tiden slog drömmen om Pennspår in, det var vasstrået som gav mig luft där under ytan. Livet förändrades ständigt. Jag började kräva saker, och fokusera. Ändå hade jag så mycket samtidigt. Men jag började nå mål. Drömmar slog in, en efter en. Plötsligt fanns det pengar till mat hela månaden, och kläder också. Fastän jag inte slet ihjäl mig. Jobbiga stunder, lyckliga stunder. Sånt jag inte vågat hoppas på, hände! Till och med vintrarna blev mildare! Och jag var starkare än någonsin...

Här är jag nu. Jag behövde verkligen inte läsa "min gamla dagbok" för att inse detta. Jag är så tacksam för allt jag har i livet. Det har jag alltid varit. Jag behövde absolut inte förlora min förmåga att springa för att uppskatta mina ben. Dom har jag alltid tackat Gud för. Ändå hände det. Varför? Allt är orättvist! Jag har det bra, många andra har det dåligt. Livet är aldrig rättvist! 

Nu är jag löjligt glad över att jag äntligen kan skaffa hönor. Så förlåt mig alla ni som tycker att jag tjatar om dessa helt underbara, värdsliga fåglar, men det är ett av de mål som jag inte vågade hoppas på ens för några månader sedan, och absolut inte under de här "mellanåren"..

Här är ett inlägg från då jag var gravid första gången och fick sparken, som alla andra på den tiden

Här är ett inlägg om getterna, regnstorm och bebis på armen...

Här är ett inlägg som handlar om en typisk vinterdag i mitt tidigare liv..

Bebis Viggo snusar!

När Viggos tårar blev till is (och grabbarna på jobbet klagade för att jag ville ha motorvärmaren i för att kunna hämta honom på dagis efter jobbet och JAG skämdes)

* Idag fick hönorna komma ut just efter hagelstormen. De pickade glatt i hageldrivorna, som om det vore glass..